Jaha, så var det dags för ett PötZine igen... Den här
gången hoppas jag att detta nummer känns mer innehållsrikt
än det föregående. En nyhet är förresten att man
numera inte behöver söja för att man missat ett nummer av PötZine
(som om någon gjort det tidigare) eftersom jag har slängt upp
gamla PötZines på webben, adressen är http://pz.interface1.net
och glöm inte... surfa lungt!
För att kontakta mig skriver man via e-mail till
liftarn@interface1.net eller
via pappersmail.
Hey ho, let's go!
Nu har det faktiskt kommit ett par LoCs, ett kom via e-mail signerat Sven Holmström även om avsändaradressen sa Sigvard. Nåja, han skriver
Hej
En trevlig kongressrapport, fast en väldigt gammal kongress.
Överhuvudtaget var det mesta som det skrev om väldigt gamla
saker.
Men tiden är ju som bekant besvärlig och lömsk lurifax.
Jo, visst kan tiden vara knepig och tiden är ju som bekant en illusion, speciellt lunchtiden men orsaken till den sena recentionen var naturligtvis även denna gång min (vid det här laget (antar jag)) välkända slöhet och brist på tid för fanac.
Rent annars var det ganska intressant att läsa att det har funnits flera exempel på anarkism, prövad i den holokammare som kallas verklighet. Jag har alltid hävdad samma sak som herr Frick. Har du lust att ge mig något exempel?
Tja, det finns ju olika uppfattningar om i vilken utsträckning olika samhällen var anarkistiska eller inte men de som brukar nämnas oftast är pariskomunen, kronstadtsovjeten och Spanien under inbördeskriget. Exempel som näms mer sällan är t.ex. Frankrike -68, Kristiania, och Skogsnäs.
(Förövrigt, vadå "Bo Stenfors, vem nu det är". Till och med jag, väldigt neo har hört talas (och läst) Stenfors klassiska fanzin "Tre fandoms och en fjärde" från sextiotalet.)
Ja, jag får väl skylla på mitt dåliga namnminne men namnet säger mig verkligen ingenting. Visserligen har jag nu fått ett fanzine från nämda person så jag har väl hunnit bilda mig en uppfattning i alla fall (se eventuell recentionen här nedan).
Och det kom ett till LoC! Denna gång från Hans Persson.
Hej!
Eftersom du i Pötzine 6 närmast förvånat säger att Martin Andreasson bevisat att LoC-skrivandet inte är riktigt dött än, så känner jag att jag måste skriva några rader.
Se, det funkar! Om man bara tjurar lite över att man får så få LoCs så kommer det strax flera. Fans är så omtänksamma. Jag måste väl också erkänna att jag inte är den bästa på att skriva LoC heller, men jag ska nog göra det... i morgon.
Det tog ett tag innan jag insåg att fanzinet i själva verket var en liten tidsmaskin. När jag började läsa det tänkte jag på Uppsalakongressen Konfekt, men sedan insåg jag att beskrivningen inte stämde. Att det stod 1996 precis i början reagerade jag inte på. Det är som när man försöker korrekturläsa sina egna texter, man ser det man tror ska stå där, inte det man i själva verket har skrivit.
Jo, av diverse skäl så blev recentionen inte färdigskriven förrens efter ett bra tag och sedan skulle resten av fanzinet skrivas klart, korrekturläsas, skrivas om, printas, kopieras upp, vikas, lämnas till SFF och om man gör det i min takt tar det ett bra tag.
I vilket fall så tycker jag att det är skoj med en rapport från En bättre kongress (den hade gärna fått vara lite längre), eftersom jag själv bara hade tid att vara där en dag. På lördagen hade jag trevligt, även om det var lite småjobbigt att köra tur och retur från Linköping på samma dag. Även jag hade för den delen vissa svårigheter med att hitta kongresslokalen trots att jag hade parkerat precis utanför den (utan att veta att jag var på rätt ställe).
Hälsningar,
Hans Persson
Den huvudsakliga anledningen till att kongressrapporten blev så kortfattad är nog att den skrevs klart flera månader efter kongressen och då är det inte alltid så lätt att minnas alla detaljer. Det är således tidens flykt och inte stor blogkonsumtion som orsakat bristen på minnen.
Sedan jag fick en bunt fanzines med titeln "Vem är den där Dan Dare?" från Sven Berggren har jag funderat på vem Dan Dare egentligen är. Jag hade väl en aning om att han var en klassisk brittisk sf-seriefigur och att han medverkat i ett plattformsspel en gång i tiden men mycket mer än så var det inte jag visste. Men frågan fortsatte gnaga i mitt huvud så jag började forska i ämnet och resultatet är denna artikel.
Enligt seriens historieskrivning är Dan Dare överste inom
rymdflottan, innehavare av FN-orden som han fick för sitt ledarskap
vid den första bemannade flygningen till Venus 1996. Född 1967 i
Manchester, England. Hobbies är cricket, fäktning, ridning, målning
och modellbygge.
Historien bakom serien å andra sidan är en annan. Den började
vid mitten av 40-talet då pastor Marcus Morris var redaktör för
den kristna tidningen The Anvil. Tidningen gick inget vidare och han tänkte
att illustrationer kanske skulle hjälpa så han gick till den närbelägna
konstskolan där han mötte Frank Hampson. När Marcus Morris
och Frank Hampson träffades kom de fram till att för att nå
internationell succé, något som The Anvil inte lyckats med,
borde man skapa en välillustrerad och spännande serietidning för
pojkar enligt högsta standard. De brittiska serietidningarna vid den
här tiden var ganska undermåliga med träiga historier och
Frank ville skapa något i stil med de amerikanska serierna fast i en
brittisk stil utan så mycket våld och superhjältar.
Under 1949 så tog projektet form under namnet The Eagle.
I starten ändrades mycket och Dan Dare själv var både
detektiven Dorothy Dare och en flygande präst innan han blev
rymdpiloten, Dan Dare - pilot of the future! Frank Hampson ville ha en
sf-serie eftersom det var en så flexibel stil, om man ville ändra
förutsättningarna var det bara att sticka till en annan planet.
Han ansåg också att framtiden skildrades alltför mörk
med kärnvapenhotet och det kalla kriget. Han ville ge ett hopp för
framtiden, att visa att raketer och vetenskap kunde visa nya världar
och nya möjligheter. Frank Hampson hade varit en löjtnant i armén
och hade själv sett V2-raketerna och var fascinerad över skönheten
och precitionen i deras mekanik. Han var säker på att rymdresor
en dag skulle vara möjliga.
Efter att det var bestämt att Dan Dare skulle vara en sf-serie kom
beskrivningen av persongalleriet.. Dan Dare skildrades enligt samma mönster
som en brittisk flyghälte, en slags Biggles i rymden. Hård men
rättvis, hederlig, lysande pilot och en perfekt skytt. Rymdflottans
uniform modellerades efter de brittiska arméofficerarnas uniform.
Kanske huvudsakligen beroende på att den var ett av de få klädesplagg
Frank Hampton ägde.
Som andra serihjältar har naturligtvis även Dan Dare förändrats över åren. Här är en kronologisk lista över utgivningarna.
Originalserien av Frank Hampson.
Återtryck av gamla serier.
En 70-talsversin av Dan Dare som inte alls liknar originalet.
Serien handlar nu om Dan Dares sonson som också heter Dan Dare. Ungefär samma stil som originalet fast lite modernare stil.Notera emblemet som påminner om ett i en viss amerikansk tv-serie som nått en popularitet i somliga kretsar.
En total förändring i attityd, design och stämning. Från brittisk fair play till strålpistolsviftande space opera.
Åter till originalfigurerna och det gamla konceptet men ändå inte likadant.
Dan Dare har även blivit besjungen i en låt med text av Bernie Taupin och musik av Elton John. Låten finns på albumet "Rock Of The Westies" och går såhär:
Can you tell me how old Dan might have done it
If he'd been here now, holy cow
My stars might have been read on the planet Mars
Because I don't have foresight to see
If we still be together in the twenty first
In the twenty first century
He's our flying ace, pilot of the future
In an endless space, holy cow
My eyes never saw a rocket that was quite that size
Because I don't have the energy
To be cat and mouse for the champions
For the champions of destiny
So long captain Dan
I fail to see what motivates your hands
Goodbye restless night
You know I loved Dan Dare, but I couldn't make his flight
So long, so long
Dan Dare doesn't know it
He doesn't know it
He doesn't know it
But I liked the Mekon
m9m0q1111111111111111111116txm9m0
Conflakes 4 (16 s. A5)
Detta är den engelskspråkiga kongressboken för Navigator
Saltsjö-Con XIV som tog plats i Fisksätra marina 1-3 augusti
1997 (själva konressen rapporteras om på annat håll).
Denna kongressbok innehåller ungefär vad den behöver göra
med lite utvikningar.
Programmmet finns beskrivet på baksidan, hedersgästen
presenteras på en sida, en halv sidas genomgång av tidigare
saltsjö-kongresser, tre sidor med fram- och bakåtblickar medans
resten av häftet fyllts ut med filksånger. Och det är här
den stora behållningen finns. Från klassiker som "Clone
of my own" till nästan helt nyskrivna alster. Gillar man filksånger
är detta häfte värt att ha även om man inte gick på
kongressen.
Wolf von Witting (?), Ålgatan 7, 133 44 Saltsjöbaden
The Village Tribune 1/97-1 (2 s. A4)
Ett trevligt och småpratande fanzine i ungefär den stil jag
hoppas att PötZine är. Mycket Fisksätre-centrerat med prat
om orten, om Sigma TC och vad som hänt med folk. Trevligt.
Wolf von Witting, Ålgatan 7, 133 44 Saltsjöbaden
The Village Tribune 2/97-1 (2 s. A4)
Wolf har verkligen kommit ut ur sin gafierade period för nu sprutar
det fanzines om honom.
SFF-bulletin 90 (11 s. A4)
Jösses! Här är något som legat orecencerat ett bra
tag ser jag. Intressanta (i alla fall valet av) illustrationer,
recentioner av fanzinen i förgående sändning, självupptaget
svammel och en lista över Tahitis statsöverhuvuden. Trevligt och
funktionellt.
Contactbladet (4 s. A5) Infoblad för Contact 98 med lämpligt innehåll, t.ex. förslag på debattämnen (något som ju i och för sig aldrig brukar saknas) Fannytts poll, allmän information och en liten mininovell. Trevligt och funktionellt och endast något mindre innehåll än ett genomsnittligt PötZine.
WYZIWYG 7.0 (20 s. A4) Här går man inte in för
de lättare ämnena utan börjar raskt med att svara på
frågan "Vad är science fiction?". Svaret på
denna fråga upptar hela fanzinet och man hinner gå igenom
flera definitioner, SFs historia och olika grenar inom SF. Mycket ambitiöst
och läsvärt.
Jonas Ahlberg, Lefflergatan 4A, 416 71 Göteborg
Minorauren 3 (54 s. A4) Rickard Beghorns fanzine har fått
en hel del berättigat beröm och när man läser det förstår
man lätt varför. Tjockt, välmatat, snyggt layoutat och
naturligtvis högst läsvärt. Temat i detta nummer är
Edgar Allan Poe som avhandlas i en artikel av Beghorn själv samt en
av Poes noveller samt Korpen (The Raven) på både svenska och
engelska. I slutet finner man en imponerande brevspalt på nästan
20 sidor. Se Minotauren, sedan gengångare!
Rickard Beghorn, Tollare Folkhögskola, 132 42 Saltsjö-Boo
Minotaur JR nr 1 (8 s. A4) Här har vi Minotaurens lillebror. Ett fanzine som är tunnare och i enklare utförande men med smma kvalitet på innehållet som man är van vid från Minotauren. Först en del trevligt småprat och sedan avslutas det med en novell av Beghorns egna penna.
Vem är den där Dan Dare? 97:2 (1 s. A4) Recentioner av både Lois & Clark och Seinfeld, några LoCs och annat smått.
Vem är den där Dan Dare? sista numret (1 s. A4) Öhhh...
Sven Berggren, Studiegången 3-028, 416 81 Göteborg
Det verkar som om jag går oftare på bio nu än bara för ett tag sen. Eller om det beror på att det går fler bra filmer nu Hmm... I varje fall så var jag i fredags och såg "Men in Black".
Om du har lyckats missa denna rulle efter allt snack och reklam om den har du varit duktig. Men är den något att ha då? Jo, det kan man nog tycka. Själva handlingen är väl inte så vidare originell eller imponerande. Trots detta lyckas filmen vara underhållande. Det är lite som att titta på Monthy Python. Det är roligt när man tittar på det men det är svårt att beskriva handlingen. Detta helt utan någa andra paralleller förutom att båda är roliga.
Det femte elementet har jag också sett. Innehållsmässigt är det egentligen mest ett hopkok av gamla ideer men de levereras i ett rappt tempo och med en skruv som gör att det hela ändå känns nytt och fräsht. Det sägs att den här filmen har en europeisk ton och det kan nog stämma för stilen är annorlunda än i USAiska filmer som brukar vara ganska slätstrukna. Högt underhållningsvärde men lågt SoW kan man nog sammanfatta den med.
The Ship Who Searched, av Anne McAffrey och Mercedes Lackey. Omslaget må se ut som en chokladask (ett typisk USAiskt fenomen) och boken ingår i en serie men den visar sig faktiskt vara riktigt trevlig och inte utan sense of wonder. Dock noterar jag ett par missar, t.ex. talas det om att hålla sig inom hörhåll på en planet utan atmosfär och att vid ett sjukdomsfall står det att all textil måste brännas men ändå dyker en teddybjörn upp senare i historien. Eftersom jag aldrig brukar märka sådana missar borde det betyda att det kryllar av dom, kanske en effekt av att boken har två författare. Handlingen är också lite hoppig, ungefär som om det mer vore en novellsamling än en sammanhängande roman. Men trots detta hålls man ändå kvar i boken. Om inte verkligheten kom och störde skulle det nog ha blivit en sträckläsning.
Good Omens, av Terry Pratchet och Neil Gaiman. Vad kan man vänta sig när homoristerna Pratchet och Gaiman sammanstrålar? Jo, en bok om en ängel och en demon som tillsammans beslutar sig för att stoppa domedagen. Träffsäkert och humoristiskt får man ta del av deras äventyr där vi också möter apokalypsens fyra motorcyklister, djävulens son och Agnes Nutter, en 1600-talshäxa som gjorde förutsägelser av typen "Do Notte Buye Betamacks" och en bunt andra bizarra personer, allting levererat mud humor, många fotnoter och logiskt sammanhängende i all sin underlighet. Gillar du Discworld kommer du gilla "Good Omens".
Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson. Jo, detta kan nog räknas som SF också. En parallell historia där hitlertyskland invaderar Sverige. I boken får vi följa några personer genom kriget och se hur det påverkar dem samtidigt som vi får en djupgående granskning av dåtidens nazistiska rörelser. Faktaunderlaget för denna bok är imponerande och flera personer näms vid riktiga namn, något som ställt till en del rabalder, men det är detta som ger boken dess dokumentära känsla. Hans Alfredson är ju en god författare och här berättar han en trovärdig historia om vad som verkligen skulle kunna ha hänt. Det är en viktig tankeställare, både historiskt och för nutiden.
Sagan om den stora datamaskinen av Olof Johannesson. Detta är en svensk SF-bok från 1966 som handlar om datorer. Det känns lite udda att läsa den med ia alla fal delar av facit i hand. Något som man direkt märker och jag irriterar mig på är de ovana böjningsformerna, t.ex. en data, flera dator, den datan, de datorna, mennär man väl kommit över den spärren är boken faktiskt riktigt njutbar och intressant om än lite väl naiv även med den tidens mått. På något vis känns den äldre än den är, fast det kanske beror på datorernas snabba utveckling. Jag skulle i alla fall rekomendera boken som ett intressant exempel på äldre svensk SF.
På TV4 går nu tv-serien Den andra Jorden (Earth 2) som handlar om en grupp kolonisatörer som krashar på den planet de tänkte kolonisera och deras mödosamma färd mot sitt mål. Under färden möter de både inre och yttre fiender. Det är en väldigt psykologisk serie med förvånansvärt flerdimensionella personligheter, något man ju inte är så bortskämd med. Nackdelen är att serien ibland ger mer intryck av att vara ett drama än en SF-serie. På Kanal 5 ser vi sedan en bra tid tillbaks Tredje klotet från Solen som är en komediserie om en grupp utomjordlingar som försöker smälta in i det jordiska samhället vilket inte alltid går så bra. Varje avsnitt cirkulerar kring ett visst tema. Tempot är högt och skämten kommer rappt. Även om SF-inslagen inte är speciellt märkbara är det ändå en stunds god underhållning.
I en stor undersökning (över 27 000 röstande) har den kända tidskriften TV Guide fått resultaten på vilka SF-serier som var populärast under 1997. Resultaten var ganska intressanta, det visade sig att populärast var Babylon 5 (28%) tätt följt av Dr Who (27%) medans StarTrek i form av Deep Space 9 kom först på sjunde plats med endast 2% av rösterna slaget av bl.a. Slaget om Tellus (11%), Arkiv X (6%) och Månbas Alfa (3%).
I detta nummer kommer illustrationerna från inte så många olika källor. Den StarWars-inspirerade omslagsbilden föreställer Tomas Käll och är fotad och datormanipulerad av Martin Vilcans. Slutbilden kommer från ett arkiv med bilder från tidningar från 40 och 50-talen. Övriga bilder kommer naturligtvis från Dan Dare i hans olika versioner. Dessutom förekommer lite allmän clippart.